den som väntar på något gott...väntar aldrig för länge...

kan man ju lungt säga i det här fallet. Jag har länge länge viljat ha en gungstol och ett pottskåp. Jag har letat men varit snål och kräsen. För nån vecka sen var jag i Östersund och tittade på "Loppisgården" det ligger mitt i stan, storgatan 41 för den som är nyfiken. Då stod det bara där och väntade på mig, det lilla skåpet, det kändes så ialla fall. Det där SKA jag ha, sa jag till Peter, och den får plats i bilen!! jag hade ju turen med mig, för det var ett bra pris, och den var hel och ren och stadig. Ja, ren är väl en definitionsfråga, men den behövdes bara torkas med lite såpa så blev den fin. Skåpet ska få bo in sig ett tag hos mig, sen får jag se om jag målar det vitt eller inte.

Gungstolen har min mamma haft i sin ägo sen 1982, då jag föddes. Hon fick den av sin morfar. Nu ska hon flytta och den får inte plats hos henne längre, jag var snabb och sa att jag kunde förvara den åt henne. När jag skulle hämta den sa hon att det följde med ett brev till gungstolen som var skrivet lite konstigt av hennes då gamla morfar, Hmm det lät skumt...

Så här stod det:

11/7-1982.

En gungstol på vårat rum den står, den tycker mor och jag att Hjo-hanna får.

Den blir bra att sitta i när mamma Pia giver mat och hon ska sova,

därför vill vi giva den som gåva.

Med hand vi pennan intygar, mormor och morfar.

Så den här gungstolen kommer jag inte släppa taget om så länge jag lever, och jag vet att jag ska sitta i den, den dagen jag själv får barn som ska äta och sova!